torsdag 16 juni 2011

Jag vill!

Jag kan! Jag ska! Ta plats! Skratta! Leva! Njuta! Nu! I denna stund! För jag får! Jag bör! Jag måste! Jag duger! Jag är bra! Jag är okej! Som människa!


Skön låt, cool röst!

Ulf Lundell!


                                                               Lyssna och njut!

Vägen bort.


 Solen stod lågt på himlen, bländade honom. Värmen var tryckande och törsten enorm. Han hade gått i timmar, och tänkte aldrig sluta gå.
Tröttheten och värken i kroppen efter alla mil, var ingenting mot smärtan i själen. En molande evighetssmärta som gnagde och tuggade i bröstet . Om han bara kunde gråta. Släppa ut allt. Skrika sig hes, yla, vråla. Men ingenting kom ut. Trycket bara växte. Snart brister jag, tänkte han. Huden spricker, huvudet exploderar, hjärtat stannar. En lättnad, att bara få dö.
Hade han någonsin varit fri från ångesten, eller föddes han med den? Så länge han kunde minnas hade det funnits ett hål i hans bröst. En saknad, ett tomrum. Att försöka fylla det med kärlek, alkohol och äventyr gjorde bara hålet större, värken ihärdigare. Vem var han? Ett skal, en vålnad, en ingenting.
Han kisade mot solen, torkade svett ur pannan och fortsatte gå. Slickade sig på överläppen, kände den salta smaken mot tungan. Åkrar, ängar och enstaka hus flimrade förbi i ögonvrån. Snart måste han stanna någonstans och fylla på vattenflaskan. Han ville dö, men måste ha vatten. Kanske efter nästa krök? En bensinmack? Att behöva fråga i något av husen ville han inte. Kontakten med människor var komplicerad, svår. Dessutom visste han att han såg ut som en luffare. Han luktade illa och skrämde nog bort de flesta.
 Inte för att han brydde sig. Inte alls.
(Fortsättning följer..) 

tisdag 14 juni 2011

Men tänk om du tappar mig?! Sa kvisten till grenen.
Ingen fara, jag är stadig och håller i dig.
Men om blåsten blir till storm?!
Då följer vi vinden och böjer oss lite.
Men om solen blir för het?!
Då får du törsten släckt av mig. Jag har fin kontakt med våra rötter.
Tycker du om mig?!
Klart jag gör, du är ju det finaste jag har.
Så då kan jag växa här hos dig i lugn och ro?!
Väx och frodas kära lilla du. Jag släpper aldrig taget.
Tack fina gren. Jag har redan växt nå´n millimeter!

Bilder

                                       
                                     
Jag var en väldoftande liten bebis en gång. Jag log med hela ansiktet och sträckte mig mot min mammas famn. Det bästa jag visste var att borra in näsan mot hennes hals och dra in lukten av den jag älskade mest i hela världen.
Jag hade inte som mål att hamna här. På parkbänken. Ensam och trasig. Var tog den levnadsglada, skrattande lilla pojken vägen?
Jag vet att folk dömer mig. Jag vet att vissa föraktar mig. Det gör jag också.
Men egentligen är jag bara en av många kämpande människor som försöker överleva.
För jag vill leva. Men det är så helvetes svårt. Det gör så jävla ont.